Tung period, direkt från hjärtat

Sist jag skrev var jag lyckligt ovetande om vad framtiden hade att bjuda på. Det var den 8 september. I mitten på augusti fick vi veta att min mamma hade en tumör. Den 17 september gick hon bort. Det är svårt, det är tufft, hela tiden. Man lever på och försöker ha ett funderande liv, trots det kommer det över en med en väldig kraft ibland. En trötthet, sorg?, som jag aldrig känt förut. Vissa dagar går bättre än andra, men det måste gå.
Ovanpå det har jag börjat läsa på halvfart via Umeå Universitet och jobbar 75%.
Och sen ovanpå det är Jessica återigen belagd med ridförbud av sin läkare, "sjukskriven", igen. Hon har väldiga problem med sina axlar, 15 år ung, och nu påstår läkaren att hon har en kronisk inflammation i axlarna som aldrig kommer gå bort, kommer alltid komma tillbaka.

Så nu är Prins min på heltid, till mitten av december, minst. På gott och ont. Jag tycker själv inte att jag har kunskapen att kunna utveckla och arbeta vidare med honom. "man gör så gott man kan", var det en kund som alltid sa, när jag jobbade i butik, och jag får väl ta det för vad det är då.
Jag tycker det känns så onödigt att sätta pengar på kurser för mig, även om jag tveklöst skulle behöva det. Då sparar jag hellre och låter Jessica gå kurs. Fast jag kanske ska gå nån kurs nån gång, får se.

Ares och jakten då? Jo, vi har varit ut några gånger. Det är så fantasktiskt roligt, detta att se honom arbeta och söka kontakten med mig. Underbart. Vi har mycket att jobba på innan allt funkar, träning och träning, är det som gäller. Finns det fågel så hittar han dom :)

Ta var på varann och era nära och kära.
/Marie