Minne

Hi,hi, kom att tänka på en rolig händelse när vi precis köpt Prins.
Jag jobbade kväll och Jessica for till stallet själv. Det var vinter, mycket snö och dessutom mörkt. Då ringer hon till mig och hulkar fram, delvis snyftande och samtidigt väldigt skräckslaget: snyft...jag hit-tar inte min häst!! Va?? säger jag? -Men jag hittar inte min häst!
Jag hade svårt att hålla mig för skratt, för jag visste att han måste ju vara där i hagen som dock var väldigt stor. Jag bad henne be sin pappa om hjälp, för han var ju kvar. Och mycket riktigt, sen ringde hon, lika glad som hon var ledsen innan: Jag har hittat han!
När Niklas kom och skulle hjälpa henne så stod han alldeles bakom höbollen....
Stackars flicka blev alldeles förblindad av tårar och skräck när hon inte såg honom på en gång.
Efteråt berättade hon att hon trodde han fastnat någonstans och låg skadad, eller hade rymt.

Det är en sån där grej jag kommer minnas :) Säkert Jessica också.

Jag sitter och gräver runt på nätet och ska anmäla oss till våren och sommarens tävlingar.
Men det nya systemet med licenser verkar dröja med att fungera...

Sommarbete är en annan högaktuell grej nu,alla fixar och donar för att ordna platser, så nu är det dags för all snö att försvinna.

Våra nära vänner har köpt sig en häst. En sån som jag personligen alltid varit rädd för, men jag har varit in och klappat denna! Vet inte varför jag har sådan respekt för större hästar, men dom ser så skräckinjagande ut på nåt sätt!
I alla fall så är det en Irländsk import, hopp-ponny, en vallack på sex år, 146 cm i manken.
Amyr, var namnet.
Så stort GRATTIS till dom!

/Marie