Jag måste säga att jag är mest skakad och går omkring och tänker på hur skört livet är. Tänker på finingen Manì från Fagerland som hastigt blev sjuk och fick tölta vidare till de evigt gröna ängarna. Tänker på hans "människor" som står kvar här och säkert önskar att allt var annorlunda. Känner så oerhört med dom. Vet så himla väl hur det är och det är HEMSKT, FRUKTANSVÄRT, BEDRÖVANDE, OVERKLIGT och allt annat som inte går att beskriva.
Jag vet att han hade det bästa hem man kan tänkas ha här på jorden, så ha det nu bra däruppe i Trapalanda, Maní!
/Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar