Marie - Hjärnspöken

I veckan har vi inte ridit så jättemycket då det varit otroligt varmt ute.

Igår for jag dit och skulle ut på tur. Det är så otroligt rogivande att komma dit. Han går tillsammans med tror det är sex andra hästar och alltid när vi varit där så har någon annan varit där samtidigt. Men igår var jag helt ensam, ibland kändes det som att jag var ute i vilda västern där det bara var jag och en massa hästar och otroliga vidder. Det var en ganska skön känsla,kan jag säga. Pysslade på länge och väl innan jag sadlade och gick mot utgången. Ju längre utgången jag kom, desto saktare gick Prins....

Ungefär kanske 4 meter från utgången stannade han och tänkte INTE gå ut från hagen och lämna sina kompisar!!!

Jag smackade, lockade och allt möjligt, men han skulle inte gå... Gick i sidled snett uppåt fram och tillbaka, men inte! Och helt ensam, vad ska jag hitta på nu då???? Tog upp ett ris från backen för att lite grann röra på baken typ, men avfärdade det ganska snabbt då jag såg att det gillade han inte. Hmmm. Knashäst, vad du är svamlig! Och hux flux for det förbi en joggare på vägen och det var farligt ska ni veta!

Jaha, då gör jag så här då: Gick så långt fram som tyglarna nådde och stod där med ganska löst hängande tyglar. Tänkte att om jag så ska stå där hela kvällen så ska jag ha ut honom ur hagen! Det tog inte länge så kom han till mig. Igen bakåt så långt tyglarna nådde och så häll jag på bitvis tills jag kom ut ur hagen!! Men ut kom jag! OCH Prins! Han var ganska tittig då så jag ville inte hoppa upp, så jag började gå bort efter vägen. Jodå, han lugnade sig och slappnade av efter ett tag. Då hoppade jag upp och det var inga problem. Red inte någon jättelång runda, men han kändes mjuk och fin.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka hans beteende, men jag tror det beror på att han är så väldigt flockbenägen och när vi inte varit ut med honom på några dar så blir flocken hans allt??? Samtidigt är det en skön känsla när man börjar känna honom bättre och när man lyckas göra som man tänkt! Och lyckas få honom att lita på mig.

Ares är halt. Det känns inte så bra. Han busade med Maja och skrek till. Det är vänster fram som inte är ok. Jag tycker vi haft vår del av tråkigheter nu, så jag hoppas och önskar att det bara är en sträckning eller nåt sånt. Han får koppelrastning nu, tänkte börja med några dar och se om det ger sig.

Sätter in sista bilden på Molle och Ares som jag tog någon dag innan olyckan.

Saknar honom så det gör ont, det smärtar och det är tungt.