Slarv

Igår skulle Jessica och Sandra ut och rida, jag skulle få följa med till fots och agera guide då dom ville rida hem till oss men var osäker på vägen genom skogen.
När allt var klart, jag hade mockat hagen och dom sadlat så är Jessica likblek i ansiktet och säger att hon mår dåligt och inte tror hon orkar rida. Nåmen det var bara byta skor med henne och ta på hjälmen, tur vi har samma storlek, och hoppa upp helt oplanerat. Kände mig glad i hågen när vi red iväg och det gick jättebra. Dan innan när dom var ute hade Prins varit ganska pigg, men då hade han ju stått nån dag så det var inte så konstigt.
Vägen hem till oss är underbar att rida då det är stig och skogsväg, vägen är både upp och ner och kurvig så man kan fräsa på rejält och det gjorde vi :) Men Prins var inte riktigt hundra pigg, men det är klart att kondisen blir sämre när han stått mycket nu tidigare.
På hemvägen var dom lite piggare, hem till kompisarna!
På ett ställe i skogen måste man över en liten bäck. Där kliver jag alltid av och Prins får hoppa. Så även nu, inga problem.
Men när jag skulle kliva upp igen så började han gå iväg, men jag tänkte att jag löser det och fortsatte uppstigningen. (Generalfel!!) Tappade den enda foten jag hade i stigbygeln så för att hålla mig fast när han ökade farten klämde jag åt med benen...hur smart?? Vad händer, han ökar farten...och korsar fram bland träden utanför stigen, tänker att jag måste sluta klämma åt med benen för att få stopp på honom och vad händer? Han svänger till och jag stannar i ett träd.
Fel av mig: fortsatte uppstigning trots att han började gå, vilket han aldrig brukar göra! I och med att han alltid brukar stå stilla så blir man lite nonchalant och slarvar med att korta tyglarna vid uppstigning, vilket gjorde att jag inte kunde stoppa honom snabbt. Är ganska irriterad på mig själv att jag låter detta hända. Skulle avbrutit uppstigningen och kortat tyglarna så jag hade kontroll....lätt att vara efterklok...tror ni jag gör om det?? Men att man alltid ska lära sig den hårda vägen.
Jag tappade luften såklart och låg där och kved ett bra tag, stackars Sandra var alldeles chockad och frågade vad hon ska göra? Kämpade för att få tillbaka luften så jag kunde prata med henne så hon vet att jag är ok, trots att jag inte visste själv om jag var ok.
Nå, till slut sa jag till henne att vi måste nog ringa någon, det blev hennes mamma, tänkte hon behövde stöd där. Hon skulle komma med bilen in efter vägen vi var på. Ringde Niklas och Annikka så dom skulle börja komma dit vi var, för Prins var borta, vi måste hitta honom.
Tog mig upp till slut och Sandra började gå hemåt med Herman för att möta upp de andra och leta Prins.
Hittade honom ganska direkt, han var på en myr och visste nog inte riktigt vart han skulle. Niklas gick hem med honom och jag tog bilen.
Väl i stallet kollade jag igenom Prins som verkar helt ok och satte fleecetäcke, han var rejält svettig. For hem och försökte känna efter var jag hade ont, eller var jag INTE hade ont.
Det slutade bra i alla fall får jag väl säga. Jag var till akuten bara för att alla tjatade att jag måste det, tror det är något sprucket revben, så nu är jag och värktabletterna vänner.
Mina tankar nu är hos Prins och hur man ska gå vidare där. Tycker absolut inte att detta var hans fel, hade jag gjort annorlunda hade det inte hänt. Man kanske lär sig...surt...
Tänker bara att om han ska minnas detta och få för sig nåt utifrån det? Men han gjorde det inte med vilje, han är aldrig dum och hans mål var inte att bli av med mig.
Nå, ska försöka ta mig dit sen och arbeta honom från marken, är sugen att löshoppa honom, men vi får se hur han känns idag.
Nu ska jag ignorera det onda och jobba lite med att kolla igeom vad jag ska beställa hem till min butik, det är kul!!
Vi hörs/ Marie