fredag 12 augusti 2011

Marie - Mening????

Nu har jag verkligen börjat tappa tron på allt. Varför händer allt oss och vad är det för mening med det? Nu låter jag vääääldigt djup, men nu känns det tungt. Tuuungt.
Som mina aningar var innan så fick vi inga toppenbesked idag.
Ares har Osteochondros (stavning?) på båda frambenen. Hur kul är det? Behövde vi detta? NEJ. Nu räcker det. Jag förstår inte. Det skulle inte gå så här. Settrar är friska. Dom har inte sånt skit. Men tydligen så har dom det och såklart våran, vems annars?
Fick inga bra vibbar av Doktor Muller heller vad gäller fortsatt prognos. Mina vibbar brukar stämma, i det här fallet är det inte bra om dom gör det.
Dom remitterade oss till Strömsholm där vi ska få vidare undersökning med titthål för framtida prognos. Såklart vi måste dit. För andra, som inte är född i uppförsbacke och motvind, skulle det säkert gått bra att åtgärda, men jag har tappat hoppet. I dagsläget håller han inte för jakt och det är det han är till för. Så vi får se.
Och dessutom, jag börjar jobba på måndag och hur kul är det att söka ledigt när man jobbar som lärare med en ny klass? FÅR jag ledigt? Jag kan inte skicka ner Niklas och Simon dit själv, det går inte. För det första åker dom vilse, sen är dom inget vidare på att vara ute och resa utan mej ;) Dom glömmer hälften och sånt. Eller så kanske jag är kontrollfreak? Låter vi vara osagt, men jag ska med.
Nu ligger det en väldigt groggy Ares därute, hoppas han piggar på sig snart, men han lär nog vara trött hela dan.

Simon och Jessica är ju hemma och deras kommentar var att "vi behöver iaf inte ta bort han". Vi är alla så rädd om honom eftersom det är den enda hund vi har kvar....
Sen ska jag nog börja med någon annan hobby, samla stenar eller frimärken eller nåt. Det här är för jobbigt. Men det kanske blir extra jobbigt och känslomässigt med tanke på att det var så nyligt med Molle, man har inte repat sig från det än.

/Marie

3 kommentarer:

  1. Fy vad tråkigt!
    Håller tummar & tår att han blir bra.

    Kram
    Annika

    SvaraRadera
  2. :-( Vilken otur... Jag tänker mycket på er och på Molle och allting. Vi hade en rottis som fick diagnosen osteochondros när han var runt ett år. Vi fick ta det väldigt lugnt med honom, men han blev i alla fall sju år. Vi höll det någorlunda i schack med glukosamin. Vi fick ta bort honom förra sommaren och jag kan fortfarande deppa ihop när som helst över det. I bilkön, på ett möte, man vet aldrig när tankarna på Odde slår till. Nu håller jag tummarna stenhårt för att Ares kan få hjälp så att ni får ha honom länge och han får må bra. /Lotta

    SvaraRadera
  3. Tack ni båda! Jag hoppas ju nu att dom ska kunna göra underverk i Strömsholm och ta bort ALLT!! Kan dom inte det så får vi ta nya tag och anpassa oss efter det så han får det så bra han kan! Men jag hade inte en tanke på att det skulle vara detta som var problemet, så det kom som en chock!! Hade jag aldrig väntat mig...
    Kram på er!

    SvaraRadera